|
|
|
|
 |
Marie Ellenrieder
|
|
Anna Marie Ellenrieder (March 20, 1791 - June 5, 1863, Konstanz) was a German painter.
She was born in Konstanz, Germany, the daughter of Konrad and Anna Maria Herrmann, and the granddaughter of Franz Ludwig Herrmann.
She studied under the miniature painter Joseph Einsle. Her portraits, similar in style to the ones of Angelica Kauffmann, made her the first woman to enter the Academy of Fine Arts Munich.
She spent the time between 1822 and 1824 in Rome, where she became a disciple of Friedrich Johann Overbeck. After this journey, she started painting religious topics such as "Christ Blessing Little Children" and "Mary and the Infant Jesus." Her two paintings "Der 12 jährige Jesus im Tempel / The 12 year old Jesus in the Temple", 1849 (oil on canvas, 203,2 x 139,7 cm) and "Hl Felicitas und ihre sieben Söhne / Holy Felicitas and her Seven Sons", 1847 (oil on canvas, 127 x 177,8 cm) were acquired by Queen Victoria who had been introduced to her work by the Prince Consort, who in turn had encountered the artist on his travels to Rome. They are now part of the Royal Collection in Osborne House.
She died in her home town of Konstanz. |
|
 |
marie kroyer
|
|
(efter 1912 Alfven), född Triepcke 11 juni 1867 i Köpenhamn, död 25 maj 1940 i Stockholm, var en dansk konstnär, bosatt i Sverige från cirka 1905.
Marie Krøyer var 1889-1905 gift med konstnären Peder Severin Krøyer och hamnade i skuggan av hans konstnärskap. Själv kom hon att uppmärksammas som konstnär långt efter sin död. Hon levde ihop med den svenske tonsättaren Hugo Alfv??n från 1905 då de fick dottern Margita tillsammans; de gifte sig 1912 och skildes 1936 efter en lång rättsprocess. Paret var bosatta i Uppsala och Leksand. Marie hade också dottern Vibeke med Krøyer. |
|
|
|
|
|
 |
marie suzanne giroust roslin
|
|
Marie-Suzanne Giroust, född 9 mars 1734 i Paris, Frankrike, död 31 augusti 1772 i Paris, var en fransk konstnär, i huvudsak verksam inom pastellmåleri. Hon var gift med den svenske porträttmålaren Alexander Roslin från 1759 till sin död.
Dotter till Barthelemy Giroust och Marie Suzanne Leroy. När Giroust var sju år gammal, dog hennes far som var juvelerare. Fyra år senare dog även hennes mor, och hon flyttade in hos släktingar. Arvet efter fadern gav henne möjlighet att uppta målarstudier. Hon inledde sina studier hos Maurice Quentin de La Tour, men det var hos Joseph-Marie Vien hon kom att finna sig tillrätta. I Viens atelj?? träffade hon 1752 Alexander Roslin och blev förälskad. Girousts förmyndare kunde dock inte acceptera den svenske målaren som blivande make, då han var fattig och protestant.[1] Paret kämpade för sin kärlek, och Giroust vägrade att träffa de friare som hennes förmyndare föreslog för henne.[1] Efter medling av bland andra Roslins vän och beskyddare, Comte de Caylus, kunde Roslin och Giroust gifta sig, den 5 januari 1759. Paret Roslin fick mellan 1760 och 1772 sex barn, tre döttrar och tre söner, varav två döttrar och två söner nådde vuxen ålder.
Alexander Roslin erkände offentligen sin hustrus talang som konstnär, och han hävdade att hon var en skickligare pastellmålare än han själv. Giroust invaldes 1770 i den franska konstakademin, Acad??mie royale. 1771 utställde hon sitt porträtt av abb?? Lemonnier, som fick mycket beröm. Hon måladet i pastell.
Marie-Suzanne Giroust avled i bröstcancer i slutet av augusti 1772. |
|
|
|
 |
Marie-Denise Villers
|
|
(1774 - August 19, 1821) was a French painter, who specialized in portraits. She was born Marie-Denise Lemoine in Paris. She came from an artistic family, and her sisters Marie-Victoire Lemoine and Marie-Élisabeth Gabiou were also accomplished artists. In 1794, Marie-Denise married an architecture student, Michel-Jean-Maximilien Villers.
Villers was a student of the French painter Anne-Louis Girodet de Roussy-Trioson. She was first exhibited at the Paris Salon of the Year VII (1799). Villers' most famous painting, Young Woman Drawing, |
|
|
|
|
|
|
|
 |
marin mersenne
|
|
French mathematician,philosopher and theorist. One of the leading French thinkers of the 17th century, he lived in Paris from 1619 as a Jesuit priest. His work is central to the academic and scientific movements of his time, and a major part of it is devoted to music. On the basis of practical experiment and observations, he made important discoveries concerning the nature and behaviour of sound, which are the foundation of the science of acoustics in later times. He also wrote on the theory and practice of music. His principal musical treatise is the Harmonie universelle |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Mariotto Albertinelli
|
|
(October 13, 1474 - November 5, 1515) was a High Renaissance Italian painter of the Florentine school, closely involved with Fra Bartolomeo and influenced by Raphael.
He was born in Florence.
Already as a 12-year old boy, he became a pupil of Cosimo Rosselli, and a fellow-pupil with Fra Bartolomeo with whom he formed such an intimate brotherly rapport that in 1494 the two started their own studio in Florence. Vasari's opinion was that Mariotto was not so well grounded in drawing as Bartolomeo, and he tells that, to improve his hand he had taken to drawing the antiquities in the Medici garden, where he was encouraged by Madonna Alfonsina, the mother of Duke Lorenzo II de' Medici. When the Medici were temporarily banished in 1494, he returned to his friend, whose manner he copied so assiduously, according to Vasari, that his works were taken for Baccio's. When, in the wake of Savonarola's morality campaign, Baccio joined the Dominican order as Fra Bartolomeo in 1500 and gave up painting, Albertinelli, beside himself with the loss, would have joined him; but, spurred by his success in completing an unfinished Last Judgment of Bartolomeo's, he resolved to carry on alone. Among his many students were Jacopo da Pontormo, Innocenzo di Pietro Francucci da Imola and Giuliano Bugiardini.
Mariotto was a most restless person and carnal in the affairs of love and apt to the art of living, and, taking a dislike to the studies and brain-wracking necessary to painting, being also often stung by the tongues of other painters, as is their way, he resolved to give himself to a less laborious and more jovial profession, and so opened the most lovely hostelry outside the Porta San Gallo, and at the sign of the Dragon at the Ponte Vecchio a tavern and inn. This life he led for many months, saying that he had taken up an art that was without muscles, foreshortening or perspective and, better still, without faultfinding, and that the art that he had given up imitated flesh and blood, but this one created flesh and blood; in this if you had good wine you heard yourself praised, but in that every day you were blamed. But at last the low life became an annoyance to him, and, filled with remorse, he returned to painting. |
|
|
|
|
|
|
|
 |
mark rothko
|
|
Mark Rothko, born Marcus Rothkowitz (September 25, 1903 - February 25, 1970), was a Russian-born American painter. He is classified as an abstract expressionist, although he himself rejected this label, and even resisted classification as an abstract painter. |
|
 |
mark tobev
|
|
Tropicalia, also known as Tropicalismo, is a Brazilian art movement that arose in the late 1960s and encompassed theatre, poetry, and music, among other forms. Tropicalia was influenced by poesia concreta (concrete poetry), a genre of Brazilian avant-garde poetry embodied in the works of Augusto de Campos, Haroldo de Campos, and Decio Pignatari, among a few others. However, Tropicalia is associated almost exclusively with the musical expression movement, both in Brazil and internationally, which arose from the fusion of several musical genres, like Brazilian and African rhythms and rock and roll. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Marmion, Simon
|
|
French-born Flemish Northern Renaissance Painter, ca.1425-1489 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Marten de Vos
|
|
(1532-1603), also Maarten, was a leading Antwerp painter and draughtsman in the late sixteenth century.
|
|
 |
Marten Pepijn
|
|
Belgium (1575-1643 ) - Painter
Date of Birth: 1575
Date of Death: 1643 |
|
|
|
|
|
 |
Martin Archer Shee
|
|
RA (December 23, 1769 - August 13, 1850) was a British portrait painter and president of the Royal Academy.
He was born in Dublin, of an old Catholic Irish family, and his father, a merchant, regarded the profession of a painter as an unsuitable occupation for a descendant of the Shees. Martin Shee nevertheless studied art in the Dublin Society, and came to London. There, in 1788, he was introduced by William Burke to Joshua Reynolds, on whose advice he studied in the schools of the Royal Academy. In 1789 he exhibited his first two pictures, the "Head of an Old Man" and "Portrait of a Gentleman." Over the next ten years he steadily increased in practice. He was chosen an associate of the Royal Academy in 1798, in 1789 he married, and in 1800 he was elected a Royal Academician. He moved to George Romney's former house in Cavendish Square, and set up as his successor.
Shee continued to paint with great readiness of hand and fertility of invention, although his portraits were eclipsed by more than one of his contemporaries, and especially by Thomas Lawrence. The earlier portraits of the artist are carefully finished, easy in action, with good drawing and excellent discrimination of character. They show an undue tendency to redness in the flesh painting defect which is still more apparent in his later works, in which the handling is less "square," crisp and forcible. In addition to his portraits he executed various subjects and historical works, such as Lavinia, Belisarius, his diploma picture "Prospero and Miranda", and the "Daughter of Jephthah."
In 1805 he published a poem consisting of Rhymes on Art, and a second part followed in 1809. Lord Byron spoke well of it in his English Bards and Scotch Reviewers. Shee published another small volume of verse in 1814, entitled The Commemoration of Sir Joshua Reynolds, and other Poems, but this was less successful. He also produced a tragedy, Alasco, set in Poland. The play was accepted at Covent Garden, but was refused a licence, on the grounds that it contained treasonable allusions, and Shee angrily resolved to make his appeal to the public. He carried out his threat in 1824, but Alasco was still on the list of unacted dramas in 1911. He also published two novels - "Oldcourt" (1829, in 3 volumes) and "Cecil Hyde" (1834). |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
martin luther
|
|
Born: 10 November 1483
Birthplace: Eisleben, Germany
Died: 18 February 1546
Best Known As: German monk who started Protestant Reformation |
|
 |
Martin Maingaud
|
|
Martin Maingaud (died 1725; fl.1692-c.1725) was a French portraitist.
|
|
 |
martin mijtens d.a
|
|
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan. |
|
 |
Martin Mijtens d.a.
|
|
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
|
|
|
